Min Mamma
13 år har snart gått och det gör fortfarande fruktansvärt ont. Att tiden läker alla sår stämmer inte men man lär sig leva med det.
Sorgen har förändrats med tiden och nu är jag mest ledsen för allt hon missar när hon inte är här.
Mina underbara barn fick hon aldrig träffa och fortfarande går jag och bär på den stora frågan VARFÖR?
Jag vet att jag aldrig kommer att få ett svar men jag kommer nog aldrig att sluta ställa frågan.
Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va
(M.Wiehe)
vad hemskt.. jag beklagar?
Usch...
Jaa såå sant man lär sig leva med saker men "tiden läker sår" borde vara tiden lindrar såren men ärren är kvar...
Skickar massa kramar till dig!
Fy va jobbig:-( Min pappa valde att gå samma väg som din mor -99, känner igen mej precis i vad du skriver!! Det gör precis lika j...a ont vissa dagar fast att åren trillar iväg. Å frågan, VARFÖR??? Min äldste var bara 2 år när det hände å han undrade naturligtvis vart hans moffa tog vägen, han som alltid va så busig å gav honom choklad. Jag är fast övertygad att han är med oss ändå, kan känna det så tydligt ibland. Så ARG vissa dagar, men samtidigt så unnar jag honom å slippa de liv som han inte längre orkade leva, jag vet att han älskar oss. Tänker på Dej idag Mia, din mamma läser din blogg var dag, var så säker:-) Hon är säkert mkt stolt över sin dotter!! Kramiz från Malin. Ps. Oj vad lååångt de blev. Ds.
ja va hemskt.. härligt att du verkar vara en så stark människa å gullig mamma och klarar dig så bra ändå.. hon ser säkert det där hon nu är.. och är stolt..
skönt att du har svärmor också.. som jag vet betyder mycket för dig..
kram
Tack för era fina kommentarer! Det värmer verkligen.
Var lite tveksam till att göra inlägget för det är så personligt men har lärt mig genom åren att det är skönt att berätta om det.
Kramiz
Man frågar sig alltid varför. Det finns aldrig några svar. har dig i tanken.
Läs om alla hjärtans dag på min blogg:http://malenasplace.blogg.se/020207101637_alla__hjrtans__dag.html
Vad gör du på alla Hjärtans Dag??
Kram M
Usch, vad jobbigt!!! Inte konstigt att du ställer dig frågan Varför? . Det hade jag också gjort. Sorgen blir väl jobbig just för den sakens skull, att du inte vet VARFÖR din mamma valde att ta sitt liv.
hoppas att du kände att jag var och är ett stöd för dig, tror att det var meningen att jag skulle finnas i ditt liv med tanke på hur ödet förde oss samman. Din mamma var klok som var arg på dig för hur du behandlade en så fin kille i början.
Hon förstod vad du behövde redan då. Jag hoppas att du fått det liv du önskat med tanke på omständigheterna som blev.Jag finns i ditt liv och kommer alltid finnas i ditt liv.
Ditt stöd, din livskamrat och din kärlek.
Jag älskar dig!
Tänker på dig vännen, det vet du! :)
Stor kram till dig!
vad tråkigt...jag jobbar inom området och vet hur hemskt det kan bli för anhöriga efteråt.
självklart måste man tillåta sig att ställa frågan varför- och vara vaksam om man själv skulle råka drabbas av depressionssymptom, manodepressivitet eller liknande. Ta hand om dig och er!
Beklagar verkligen, skickar stora kramar till dig! Man kan tycka att människor som tar livet av sig är egoistiska, det tyckte jag innan jag själv hamnade i en depression. Nu förstår jag vad lätt psyket kan ta ner en så himla mycket, så mycket att det tar över ens kropp. Känslor och tankar som bara kommer utan att man kan göra något åt det eller vill att de ens ska finnas där, det är hemskt. Och när man är så nere i en depression så kan man känna att den bästa och slutgiltiga vägen är att ta sitt liv. När jag själv var där, så tyckte jag att det var bättre att jag inte fanns för jag orkade ju ändå inte ta hand om mitt barn (trodde jag) Jag tillförde ingen glädje alls, tyckte att min dotter och min man skulle slippa dras med mig, min värk, min orkeslöshet och nedstämdhet. De skulle ha det mycket mycket bättre utan mig. Nu är jag så glad att jag har tagit mig ur det här, det var det värsta jag har varit med om. Hade ingen kontroll över min hjärna alls då kändes det som och jag levde ständigt i en såpbubbla, som aldrig ville spricka så jag kunde ta mig ut. Din mamma ser dig säkert nu och är jätte stolt över dig och dina barn! Många kramar från mig.
Beklagar. Jobbigt sådant där.
